Carpe diem?
En vecka med aktiviteter av olika slag. Dels handlade det om att försöka slutföra arbetet med min fasters efterlämnade tillhörigheter, dels om en workshop under Litteraturfestivalen. Studieförbundet Vuxenskolan har förstått vikten av berättandet och nu fick jag möjlighet att jobba med dem, precis som när mitt arbetsliv började. Det var samma studieförbund och organisatörsarbete, cirkelledarutbildningar och egna studiecirklar. Roligt!
Normaldag just nu är att gå upp ganska tidigt. Jag vaknar ändå som vanligt. Det är precis som att klockan finns i kroppen och då kan jag också undra när den ställs om till något annat än 5.30 så småningom. Nåväl, jag går ut efter tidningen, ger katterna mat, ser till så kvigorna är okej i hagen, äter frukost och ser omväxlande på morgon-TV och läser tidningen. Sen! Det bästa av allt! Går tillbaka till sängen, läser klart tidningen och har då ofta en katt vid namn Morgan med. Han ska morgongosa och det är inget man slarvar med! Jag uppdaterar mig på tidningarnas nätsidor och läser ett och annat korkat inlägg från en person på Fb och funderar då på om han inte ska raderas ut mitt flöde. Det blir dummare och dummare, men jag brukar tänka att jag väntar tills människan når en ”peak” av total dumhet. Då skriver jag en kommentar i hans flöde och stänger ner efter det. Jag fattar inte att ingen annan har reagerat.
Ja, sen är det dags att ta tag i dagen och nu menar jag inte att använda det slitna uttrycket ”Carpe diem” som folk till och med har på vardagsrumsväggen. Carpe diem quam minimum credula postero är den riktiga sentensen, författad av Horatius, och handlar inte bara om att fånga dagen, utan också leva och njuta måttfullt, eftersom man inte vet något om morgondagen. Undrar om man i allmänhet fattar vad det handlar om. Jag tänker att det är viktigt att leva i nuet, inte så mycket framåt eller bakåt, men det är också svårt. Det finns så mycket som man undrar över och som har hänt och så mycket som planeras i framtiden och så är det nog för alla.
Mina dagar brukar sen vara fyllda av lite olika verksamheter. Det beror på om det är en ”ensam-vecka” eller en ”min-man-är-hemma-vecka”, för då ser det lite annorlunda ut. Det blir mer att ta hänsyn till och gemensamma aktiviteter, men jag har en ”att-göra-lista” som jag brukar gå efter. Det är sånt som jag har tänkt mycket på och som jag inte hunnit med under arbetsåret. En 14-dagars-period i taget är alltså lämpligt för mig. Då blir det inte så stressigt heller. Nu experimenterar jag med en del vegetarisk mat till lunch när jag är ensam, gör lite roliga inläggningar (mer än gurka – phu!), städar och sorterar i förrådet, rensar rabatter, målar, tar en promenad, plockar blommor som ska torkas … och tänk … jag kan ta en liten siesta i solstolen och äta och fika närhelst jag vill.
Jag tror att den här veckan kommer att bli likadan! Lycka!