Lucia
Vän av ordning kanske frågar sig varför vi firar ett katolskt helgon, vi svenskar som i stort sett är ”religionsfria”. Svaret är – det gör vi inte, egentligen. Visserligen hedras minnet av den kristna jungfrun från Syrakusa som dog 304 idag, men denna högtid försvann när vi blev protestanter på 1500-talet. Sen handlade det främst om inledningen av fastan som höll på fram till jul. Man åt typ sju frukostar på denna dag för att kunna stå sig under julfastan. Dessutom var detta den längsta natten och därmed mörk och farlig så folk höll sig vakna och … ja … åt. Djuren kunde tala och de onda krafterna gjorde sig påminda. Man skulle inte mala, spinna, brygga eller utför något annat viktigt arbete. För att skydda gården körde man en kniv i stallväggen. Det motade det onda!
På 1600-talet växte traditionen med en vitklädd Lucia fram. Den vi känner främst – den med vitt linne och ljus i håret finns första gången beskriven i högreståndsmiljöer i Västergötland på 1700-talet. Runt Vänern, det vill säga även här i Värmland, spred sig traditionen och på 1800-talet blev det tradition vid en del nationer i studentstäderna Uppsala och Lund. Manliga lucior, förstås, eftersom kvinnliga studenter inte existerade. Jag tror att Värmlands nation i Uppsala fortfarande har ett manligt luciatåg. Sen kom luciafirandet så småningom till Skansen och som luciafirande i svenska tidningar, med omröstningar och luciatåg, uppträdanden och skönsång. Nu är ju följet mer rejält med tomtar (eventuellt pepparkaksgubbar) och stjärngossar. De sistnämnda hörde tidigare till firandet under Trettondag jul.
Jösses, så många lucialinnen jag har strukit i mina dar. Alla dessa luciafiranden på förskola och skola, i kyrkan och här hemma. En fin tradition är att gå upp tidigt på morgonen och se Luciamorgon i TV och vänta på sången. Inte ”Natten går tunga fjät” som bara har en märklig text utan den med texten ”Sankta Lucia, ljusklara hägring, sprid i din vinternatt, glans av din fägring …” Underbar! Har man riktig tur sjunger dessa fantastiska körer också ”Bereden väg”. Då menar jag inte den där sega som aldrig tar slut, utan den mer folkliga varianten så som exempelvis Sissel sjunger den.
Sen ska det drickas kaffe och ätas lussekatter och pepparkakor. De senare bakar jag inte själv, framför allt inte efter den gången jag i ett anfall av förvirring tyckte att vi hade för lite deg. Barnen var små och vi skulle ju baka pepparkakor tillsammans förstås. Ja, det slutade med att vi hade pepparkakor överallt och trots att barnen åt deg tog den ju inte slut. Till sist gjorde vi små kulor av pepparkaksdeg. Goda i och för sig, men jag tror vi åt pepparkakor fram till påsk. Vedervärdigt.
Lussekatter kan bli oanständigt stenhårda, men se, jag har värsta bästa receptet. Tar lite tid, men de blir mjuka och fantastiskt goda. Här är receptet:
Rör 125 g margarin med 2 dl socker och ½ tsk salt så den blir riktigt porös.
Värm 5 dl mjölk och 250 g kesella och häll detta över 75 g söt jäst. Lös jästen och rör i några matskedar av margarin/socker-blandningen, 1 tsk kardemumma, 2 kuvert saffran, 12 dl vetemjöl.
Låt jäsa 30 minuter.
Rör i ytterligare ca 5 dl vetemjöl och resten av margarin/socker-blandningen. Arbeta till en blank, slät deg. Gör lussekatter, peta i russinen och låt läsa ca 20 min. Pensla och grädda i 225 grader.
Så – ha en riktigt härlig Lucia och en fin vecka!