junedahls.blogg.se

Förra veckans blogginlägg blev inte alls som jag tänkt. Det var alltför mycket upprörande saker som virvlade runt i skallen för att det skulle bli någon ordning. Nu har vi i alla fall varit och röjt hos min bror och jag har dragit så mycket spik så ni anar inte. Träningsvärk i låren och vaderna gör att jag stapplar fram så gott det går.

Nä, förra veckan skulle jag skriva om en tradition som är på väg att försvinna. Det var ju Tjugondedag Knut och det var en väldigt rolig dag när jag var barn. Här kallar man detta att ”gå Knut” men i västra Värmland hette det ”skråbock”. Då klädde man ut sig och hade ofta en mask i hårdplats framför ansiktet, så ingen skulle veta vem man var. Därefter gällde det att gå runt och knacka på för att få mycket godis. Här kunde det handla om kilovis ska ni veta. Ibland fick man frukt eller kakor. Inte populärt. Det värsta var dock att det blev kondens inne i masken och på den tiden var det ofta många minusgrader. Ni fattar kanske hur det kändes. Blött och kallt. Värst var det en gång när jag till råga på allt hade lånat en lång, tjock yllerock. Den var så tung så efter några timmar hade jag ont både i axlarna och ryggen. Inte kunde jag ta den av mig heller för då hade jag frusit ihjäl. Vi drog runt i små gäng och det här var det stora nöjet i januari. Nu för tiden kommer det inga barn med mask och knackar på och tigger godis. Lite trist. Inte heller finns det några ”julgransskakningar”. Som barn fick man gå på fester där det var dans och lekar och som slutade med en liten godispåse när man gick hem. Det värsta med det kalaset var ”Skära skära havre”. En vidrig liten visa som gjorde alla barn väldigt nervösa. Numera tror jag den är tabu i julsammanhang.

Istället har man anammat ”Halloween” och det är en tradition som jag inte alls förstår. Bus eller godis? Amerikaniseringen behöver vi faktiskt inte, utan kan försöka värna om det som vi har. Ja, nu låter jag ju som en äkta sverigedemokrat och det partiet har jag inte mycket till övers för, men jag tror ändå att vi ska vara måna om våra traditioner. Förr fanns det något som här i trakten kallades ”tett-öl” och då besökte man en nybliven mor och hennes lilla baby. Nackdelen med det kanske var att den nyblivna mamman var aptrött, bebisen skrikig och hungrig och allt en enda röra både i hemmet och i huvudena på familjen. Ingen var vid det laget intresserade av en liten sparkdräkt och kaffe och småkakor.  Idag är det ”Baby shower” innan barnet kommer. Fullt pådrag med presenter och tårtkalas. Olyckligt, menar jag, som är från bondvischan och förstår att alla dräktigheter/graviditeter tyvärr inte slutar lyckligt, varken för djur eller människor. Kanske låter det negativt. Det är en av livets viktigaste händelser, något man är lycklig över och ser fram emot, men som kan sluta i en katastrof. Jag tänker att det ändå behöver finnas ett litet skydd i bakhuvudet, ett litet ”tänk om” även om man är förväntansfull inför det nya liv som ska komma.

Undrar vad nästa import av amerikaniserad högtid blir. Kanske en hysterisk karneval den 6:e juni?