Marsfunderingar
Visst är det svårt att hålla sig ifrån nyheterna? Rapporterna från kriget är så fasansfulla att det knappt går att ta in. Jag känner stor förtvivlan och swishar bidrag till UNHCR och Röda korset, lämnar kläder och filtar, men det känns ändå så futtigt. Nu såg jag ett upprop där det samlas in barnkläder, filtar, barnmat … ja, det blir till att gå ut i förrådet. Lite finns det kvar efter barnen och ett inköp av barnmat för några hundra kan kanske motsvara en liten droppe i havet. Samtidigt läste jag en artikel om att man hellre ville ha pengar, eftersom berget av gåvor växer och att flyktingar snarare använder kläderna till bränsle än det de ska användas till. Lite av varje kanske …
Mars är den första vårmånaden och det för inte bara tankarna till planeten Mars, utan även krigsguden med samma namn. Det bådar inte gott.
Bondepraktikan menar att man ofta ska tvätta sig och bada denna månad (tur det, med tanke på vinterbadet!). Söt dryck som exempelvis mjöd är bra att dricka (vidrigt om ni frågar mig) men man ska akta sig för kall dryck. Åderlåtning brukar ju vara populärt i denna bok, så också när det gäller månaden mars, fast man ska undvika sitt ”tummelfinger”, det vill säga sin tumme (!). Om ni tänker prova åderlåtning så undvik 15:e, 17:e eller 18:e mars för då riskerar ni att dö, den 16:e mars går det inte riktigt så illa, men ni blir i så fall blinda. Handla med herrar, vandra, beskära träd, köpa varor och arbeta i eld är annat man kan syssla med. Det där sista vet jag inte riktigt vad det kan vara, kanske arbeta i smedja och förhoppningsvis inte skjuta artillerield.
Viktig tid att hålla koll på är natten till den 25:e, det vill säga ”vårfrunatt”. Om det fryser då så fryser det i 40 nätter.
Mars, eller snarare vecka 9, sportlovsveckan, har alltid varit den vecka då jag planterar om krukväxter och sår tomater och chili. I år blev det också lite blomfrön som jag tog vara på efter lite exkursion i min avlidna fasters trädgård. Det ska bli spännande att se vad som kommer upp. Det är kanske det enda glädjeämnet i dessa tider – att se något växa.
På hösten när jag går in från ladugården tittar jag upp emot himlen i norr och där finns Karlavagnen över huset. Nu i mars, när jag kliver ut på trappan för att gå åt motsatt håll, ner till ladugården, är det Orion jag ser i sydväst. Samtidigt som man känner sig liten i hela detta väldiga vet man att tusentals människor också ser Orions bälte och sänder förhoppningar uppåt. Visst är det så att de allra flesta ber till en högre makt i stunder av sorg och förtvivlan? Hjälp mig att orka! Idag är det snarare: Hjälp alla dessa stackare som lämnar sina hem och flyr från sitt land! Hjälp de som finns kvar att klara av angreppet!